Att acceptera sig själv

I sociala sammanhang kände sig Jessica ofta obekväm och utanför. Hon kunde för allt i världen inte heller förstå varför hon inte kunde följa enkla saker som ett recept eller en vägbeskrivning. Men att klara av skolan eller ha vänner var aldrig något problem. Vid 32 års ålder förstod hon varför - hon hade ADHD.


Jag har varit ganska söndrig hela mitt liv. Kan inte säga på vilket sätt men bara att det varit en pusselbit som fattats. Likt många andra kände jag ofta att jag inte hängde med eller förstod, både i skolan och i sociala sammanhang. Jag kände mig obekväm, och många gånger utanför. Men i verkligheten vet jag att jag inte varit något utav det, jag klarade av skolan utan problem och har alltid haft vänner. Det var bara en väldig stark känsla som levde i mig.

Det känns som om jag växt upp med ett stort ihåligt sår inuti mig. Även om jag nu i efterhand har svårt att peka på förändringar som skett efter diagnosen eller berätta om vad som hjälpt just mig, så vet jag att diagnosen hjälpt mig bli snällare mot mig själv, den har gett mig större acceptans och förståelse för mina svårigheter. Innan kunde jag för allt i världen inte förstå varför inte JAG kunde följa så enkla saker som ett recept eller en vägbeskrivning. Men idag förstår jag varför och kan redan från början be om hjälp vid tillfällen jag vet att jag har svårare att klara av.

Jag fick min ADHD-diagnos när jag var 32 år gammal. Det innebär att jag levt större delen av livet odiagnostiserad och hade därför till en början svårt att förlika mig med min diagnos.

För mig innebar diagnosen en stor sorg. Med den förstod jag att jag aldrig skulle blir ”normal” eller kanske handlade det mer om att jag förstod att jag helt och hållet aldrig skulle må riktigt, riktigt bra. Så där som man inbillade sig att odiagnostiserade människor mådde. Jag förstod att ångest, depressioner och vissa av mina svårigheter skulle finnas med mig i hela mitt liv och den sanningen gjorde ont. Efter några månaders mörker funderade jag på hur jag skulle kunna vända det hela och göra något bra utav det. Där och då beslutade jag mig för att lära känna mina styrkor och svagheter, men också öppet dela med mig av dem till andra. Det som tidigare varit min svaghet har efter diagnosen blivit min styrka. Ärligheten och öppenheten har gjort det lättare för mig att leva, att tillåta mig att ha en dålig dag. För jag vågar prata om det, vågar vara ärlig både mot mig själv och min omgivning. Att vara öppen om min diagnos och mitt mående har också gjort måendet lättare att bära. I och med min diagnos minskade jag kraven på mig själv, slutade jämföra mig med andra och fokuserade på att trivas i mitt eget skinn. Jag förstod att ingen annan än jag kunde hitta mig själv och lösningarna på mina problem. Så istället för att misslyckas om och om igen, letade jag nu istället efter strategier för att klara olika uppgifter/händelser som jag upplevde som svåra. Jag slutade där med att tvinga mig själv att klara saker, jag lärde mig att be om hjälp.

Att veta om sin sårbarhet och sina ”svaga sidor” ser jag som en fördel, det ger mig möjligheten och valet att hitta hjälpmedel och acceptans till mina problem. För alla har vi sådana, inte bara vi med diagnos. Idag vet jag vad som är svårt för mig och behöver inte försöka tvinga mig själv att klara av det eller bli besviken på mig själv när jag misslyckas. Och att slippa den där besvikelsen på sig själv är bara en av alla lättnader som kommer när man vågar vara sig själv. Idag är acceptans inte längre något jag strävar efter, för acceptansen bor i mig. Idag lever jag med mantrat ”jag är jag, och jag är ok”.